Det eviga mörkret.
Det känns som jag vandrar i genom ett mörker, ett mörker som aldrig kommer att förvandlas till ljus. Som att gå genom en lång tunnel utan slut, finns inget att göra, bara att fortsätta vandra och fortsätta tänka på allt som hänt, händer och kommer att hända. Egentligen är allt bara slöseri med tid, för man kan inte göra nånting åt det som har hänt, man kan inte göra nånting åt det som händer och man kan aldrig, aldrig veta vad som kommer att hända. Jag får fortsätta att vandra genom det eviga mörkret och hoppas, hoppas på att det någon gång kommer att förvandlas till ljus ..
Skrivandet är helig terapi för mig.
Allt skrivande håller obehagliga tankar på plats. Jag skriver för att hålla dom borta rättare sagt. Jag letar sida efter sida i ordboken efter passande ord som kan beskriva den gnagande, klösande känslan som är inom mig. Men jag hittar inget som passar bra. Min koncentration läggs på det panikartade letandet, efter fantasin som kan lägga ihop ord, bilda meningar, sammansättas till något läsvärt. Skrivandet är helig terapi för mig. Det är så jag får ur mig saker. Men ingen får läsa, det är ju mina hemligheter, och hemligheter delar man inte med sig. Inte sånna som mina iaf! Varför skulle jag berätta att jag går till en psykolog för att jag har självförvållat min egen smärta? Precis, det finns ingen anledning till att jag skulle berätta det, för det är en hemlighet. Nu är dom obehagliga tankarna på plats.